fredag 14 december 2012

"Superlärare" i DN igen! Så här går det till i själva verket.

Hur man än gör, verkar det inte gå att få bort ordet "superlärare". I dagens DN dyker det upp igen, flera gånger om. Massmedia verkar gilla det.

http://www.dagensnyheter.se/Articles/2012/12/14/M-vill-satsa-mer-pa-superlararna/

eller på hemsidan

http://www.lectura.se/index.php/medier/tidningar/77-lecturaartiklar/media/118-december2012a

Hur som helst vill jag gärna ge min egen version av hur det går till att lämna respons på undervisning. Det är en mycket känslig sak eftersom det finns en tredje part - eleverna - att ta hänsyn till.

I debatten om handledning har ju gjorts jämförelser med andra kvalificerade grupper som får handledning för att kunna bedriva sitt yrke, exempelvis läkare. Det tycker jag är en bra liknelse, eftersom det anknyter till frågan om professionalitet och legitimation. Samtidigt finns det en skillnad som är av väsentlig betydelse: patienten och eleven har helt olika behov och förhåller sig därför på helt olika sätt i mötet med läkaren/läraren.

Eleven är i skolan för att utvecklas och lära sig. I det ingår att kunna frigöra sig från beroendet av vuxna och syftet är att lära sig stå på egna ben. I den utvecklingen använder eleverna läraren som ett redskap att "ta spjärn emot". Det betyder, som alla erfarna lärare vet, att man som lärare blir utmanad på olika sätt och att man måste ha en beredskap för det, om man ska stå pall. Den beredskapen handlar om att man måste ha en viss auktoritet för att kunna fostra. Detta är unikt för lärare - snarare för alla typer av pedagoger - och inget som andra yrkesgrupper behöver bekymra sig om.

Om en lärare får svårigheter med sin undervisning, handlar det, enligt min erfarenhet, oftast om att eleverna inte accepterar läraren som en auktoritet. Därför brukar den individuella handledningen som jag ger oftast gå ut på att stärka lärarens auktoritet och därför är det hela en så grannlaga uppgift. Läraren är ju helt beroende av sin auktoritet och därför får den inte på något sätt ifrågasättas.

Konkret betyder det att eleverna ska veta så lite som möjligt om handledarens funktion och när man kommer till ett klassrum för att observera undervisning måste man tona ner sig själv och bli så anonym man bara kan. Läraren och jag brukar komma överens om vad vi ska säga till eleverna och oftast blir det bara att jag hälsar, säger att läraren och jag har ett samarbete som har med arbetet att göra och frågar om det är okej att jag sitter längst ner i klassrummet under lektionen. Det brukar eleverna inte ha några invändningar mot och de brukar glömma av att jag finns där på bara några sekunder. Främmande vuxna som jag är inte särskilt intressanta för dem.

Självklart kan man inte släppa in en journalist eller en fotograf i klassrummet när man har ett sådant här samarbete med en lärare. Allt ni ser i tidningar som har med min individuella handledning att göra är riggat.

1 kommentar:

  1. Det var en väldigt bra artikeln - och även bra förklarat här. Jag länkar!

    SvaraRadera