fredag 14 december 2012

"Superlärare" i DN igen! Så här går det till i själva verket.

Hur man än gör, verkar det inte gå att få bort ordet "superlärare". I dagens DN dyker det upp igen, flera gånger om. Massmedia verkar gilla det.

http://www.dagensnyheter.se/Articles/2012/12/14/M-vill-satsa-mer-pa-superlararna/

eller på hemsidan

http://www.lectura.se/index.php/medier/tidningar/77-lecturaartiklar/media/118-december2012a

Hur som helst vill jag gärna ge min egen version av hur det går till att lämna respons på undervisning. Det är en mycket känslig sak eftersom det finns en tredje part - eleverna - att ta hänsyn till.

I debatten om handledning har ju gjorts jämförelser med andra kvalificerade grupper som får handledning för att kunna bedriva sitt yrke, exempelvis läkare. Det tycker jag är en bra liknelse, eftersom det anknyter till frågan om professionalitet och legitimation. Samtidigt finns det en skillnad som är av väsentlig betydelse: patienten och eleven har helt olika behov och förhåller sig därför på helt olika sätt i mötet med läkaren/läraren.

Eleven är i skolan för att utvecklas och lära sig. I det ingår att kunna frigöra sig från beroendet av vuxna och syftet är att lära sig stå på egna ben. I den utvecklingen använder eleverna läraren som ett redskap att "ta spjärn emot". Det betyder, som alla erfarna lärare vet, att man som lärare blir utmanad på olika sätt och att man måste ha en beredskap för det, om man ska stå pall. Den beredskapen handlar om att man måste ha en viss auktoritet för att kunna fostra. Detta är unikt för lärare - snarare för alla typer av pedagoger - och inget som andra yrkesgrupper behöver bekymra sig om.

Om en lärare får svårigheter med sin undervisning, handlar det, enligt min erfarenhet, oftast om att eleverna inte accepterar läraren som en auktoritet. Därför brukar den individuella handledningen som jag ger oftast gå ut på att stärka lärarens auktoritet och därför är det hela en så grannlaga uppgift. Läraren är ju helt beroende av sin auktoritet och därför får den inte på något sätt ifrågasättas.

Konkret betyder det att eleverna ska veta så lite som möjligt om handledarens funktion och när man kommer till ett klassrum för att observera undervisning måste man tona ner sig själv och bli så anonym man bara kan. Läraren och jag brukar komma överens om vad vi ska säga till eleverna och oftast blir det bara att jag hälsar, säger att läraren och jag har ett samarbete som har med arbetet att göra och frågar om det är okej att jag sitter längst ner i klassrummet under lektionen. Det brukar eleverna inte ha några invändningar mot och de brukar glömma av att jag finns där på bara några sekunder. Främmande vuxna som jag är inte särskilt intressanta för dem.

Självklart kan man inte släppa in en journalist eller en fotograf i klassrummet när man har ett sådant här samarbete med en lärare. Allt ni ser i tidningar som har med min individuella handledning att göra är riggat.

söndag 9 december 2012

Fostran i praktiken. Läraren Ingrid berättar om sin IN-etta.

Få saker gör mig så glad som när en lärare hör av sig och berättar om förändringar i praktiken som har lett till förbättrade förutsättningar för undervisning. Så här skriver Ingrid Lindquist, lärare i svenska och matematik på Lindholmens Gymnasium (som har samtyckt till publicering här) i ett e-brev:
Hej Eva!

Tack för en bra och inspirerande föreläsning igår! Jag är ganska trött på att undervisa industrielever, men igår blev jag inspirerad och kände hopp och lust igen =)

Idag har jag haft mattelektion med de 17 eleverna i IN-ettan. Det är en stökig klass där många har svårt att få något gjort, även om jag har haft värre klasser.

Jag började med att sätta alla bänkar som inte behövdes längst bak och stapla de överblivna stolarna. Så la jag ut elevernas pärmar och skrivhäften på lämpliga platser som "namnlappar". Jag skrev lektionens dagordning på tavlan samt en första uppgift (som jag gömde bakom vita duken). Jag tog emot eleverna utanför klassrummet och sa att vi skulle öva på att gå in en och en i klassrummet, tysta, och att jag hade bestämt var de skulle sitta. Det gick ganska bra och eleverna var uppmärksamma på mig när jag ställde mig framför dem.

Jag hade delat ut den text som Abbe skrivit och som ligger på din hemsida. Eleverna fick börja med att läsa den och reflektera kort kring situationen i vår klass skriftligt (de flesta såg liknande problem hos oss och ville att lärarna skulle vara strängare). I morgon, när eleverna är i verkstan hela dagen, ska jag försöka ha enskilda samtal med dem.

Jag var hela tiden uppmärksam och det blev många "Jag vill inte att du har mobilen framme under lektionen", "Jag accepterar inte att ni ropar till varandra tvärs över klassrummet", "Jag skulle vilja att du stänger av datorn", "Jag vill att du kommer i tid till lektionen" och "Jag vill inte att ni pratar flera samtidigt - räck upp handen i stället!"

Precis som du sa fungerade det mestadels väldigt bra. När lektionen var slut var jag pigg och glad. Vilken skön känsla! Jag som brukar vara utmattad och inte sällan grinig när lektionen är slut...

Jag vill tacka dig för alla goda råd, och jag lovar att jag fortsätter läsa boken och jobba med ledningen och ordningen. Jag ska göra mitt bästa för att inte bli feg och lat för både min och elevernas skull.

Vänliga hälsningar

Ingrid Lindquist
Lärare i svenska och matematik
Industritekniska programmet
Lindholmens Tekniska Gymnasium

lördag 8 december 2012

Att fostra Nobelsnillen - vad menar vi med att fostra?

Dagens Nyheter skriver idag att Bronx High School of Science i New York är den gymnasieskola i världen som har fostrat flest Nobelpristagare.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/har-gick-8-nobelpristagare

"Fostrat", tänker jag, här används detta kontroversiella ord som jag har grubblat så mycket över. Jag bläddrar mig fram till artikeln i hopp om att få läsa vad det är de gör när de fostrar. Det står det tyvärr inte så mycket om, men en avgångselev berättar att hon har jobbat hårt och att hennes intresse för naturvetenskap väcktes när hon bodde på landet och ständigt var ute i naturen och "badade i skit och lera".

Ordet "fostra" verkar här användas synonymt med "utbilda". Det är sympatiskt. Tittar man i ordboken (Norstedts) står där "fortlöpande påverka (barn) i riktning mot större mognad och önskvärt socialt beteende" - också sympatiskt.

Jag tänker på alla lärare jag träffar i undervisningssammanhang - som de kämpar med fostran! Till råga på allt är det många som säger sig få dåligt samvete när de fostrar, som om de gjorde något fel. Det är inte rimligt att en lärare som vill hålla ordning för att kunna undervisa ska behöva få dåligt samvete.

Kanske vi pratar för lite med varandra om vad fostran egentligen innebär? Om det finns vuxna som vid ordet "fostran" associerar till läraren Caligula i filmen Hets, tänker jag att det kanske är dags att vi pedagoger tar tillbaka kontrollen över begreppet. Naturligtvis handlar inte fostran i en modern skola om skrämsel och förtryck.

Fostran i skolan kanske kan definieras som undervisning för det mellanmänskliga umgänget? För att eleverna ska lära sig att leva tillsammans med andra utan att skada? För att de ska lära sig att tänka, känna och handla demokratiskt? För att de som vuxna ska slippa bli ihågkomna för elakheter som de ägnade sig åt när de var barn och inte förstod konsekvenserna av?

Visst är det onödigt att ett ord med så vacker innebörd ska behöva vara så komplicerat? När jag skrev boken Ordning i klassen grubblade jag mycket över undertiteln - om fostran, arbetsro och trivsel - eftersom jag var rädd att ordet skulle kunna misstolkas. Men jag tror att det är dags att vi som är lärare återtar begreppet och ger det vår pedagogiska, professionella innebörd.