fredag 11 januari 2013

Skolstartsångest? Både för lärare och elever ...

"Numera får jag alltid ångest när ett lov närmar sig sitt slut", sa en erfaren lärarkollega som jag träffade på nyår. Hon berättade att hon i början av sin lärarbana inte hade känt så, men att hon nu, efter många år i yrket, gick omkring med en obehagskänsla de sista lediga dagarna och att hon inte blev av med den innan skolan hade kommit igång igen och hon kände att hon hade kontroll.

Jag frågade vad det var hon var rädd att inte ha kontroll över - hon kunde ju sitt yrke så väl vid det här laget. Hon svarade att det inte var undervisningen hon oroade sig för utan det psykosociala. Hon bekymrade sig ständigt över relationerna i skolan och tyckte att ansvaret var tungt. "Alltid har jag någon elev som jag ser att de är elaka mot", förklarade hon "och hela tiden måste jag hålla på med det". "Lyckliga dina elever då" svarade jag "eftersom du i alla fall ser det och håller på med det".

När det är skollov brukar jag också få mail från elever från olika håll i Sverige som berättar att de har skolstartsångest av samma anledning som min lärarkollega. Dock brukar skillnaden vara att ingen ser att de är utsatta och att de inte förväntar sig någon hjälp. I år fick jag också ett mail från en f.d. elev som gick ut skolan för länge sedan. Hon skrev om hur mobbningen hon blev offer för fortfarande påverkade henne:
Något som jag insett är att spåren efter åren i skolan aldrig försvinner, man har det i sig hela tiden. Jag är hyperkänslig för minsta negativa antydan och kommer nog aldrig att klara av att jobba heltid eftersom så mycket av min kraft går åt till att vara på min vakt. Tänk, om de insåg det, de där människorna som sa fula saker och betedde sig illa när man gick i skolan, att de förstör en människas liv för alltid!
Att hon var utsatt såg inte heller jag. Hon var min elev i franska när jag var ny som lärare och ännu inte hade förstått vilket stort problem vi hade med mobbning på skolan där jag arbetade. Det tar några år för en som lärare att lära sig allt som ingår i jobbet och därför kan det bli som för min erfarna lärarkollega - liksom för mig själv: det är först när man har arbetat länge i yrket som man verkligen inser hur stort ens ansvar är. 

Därför är det så viktigt att vi som lärare inte arbetar ensamma. Vi behöver varandras stöd - för elevernas skull!

4 kommentarer:

  1. Så sant. Och mörkertalet... det skrämmer. För mycket sker ju på ett så finurligt sätt att det måste till ett väl tränat öga för att se. Ett öga som inte skrivit IUP, utvärdering och åtgärdsprogram hela natten och är förblindat av trötthet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och lärare är ju, som alla människor, olika känsliga. En del ser genast, andra ser inte ens när eleverna ber om hjälp. Om vi ser ser eller inte har också med skolkulturen att göra.

      Radera
  2. Jag går inte längre i skolan men minns den ångest o oro man hade inför en ny termin. Efter längre ledighet blev det ofta en "höjdpunkt" för mobbarna, dem kunde vara extra "intensiva"
    Detta lever kvar hos mig fortfarande, jag tycker det är jobbigt att gå tillbaka till jobbet efter längre ledighet även fast jag trivs o känner mig trygg på mitt jobb.
    Jag beundrar dagens lärare som klarar av att jobba i dagens skolklimat, och hedrar dem som har ögonen öppna för vad som händer...även utanför klassrummet! Trevlig vår!

    SvaraRadera
  3. Tack, Linda, för "trevlig vår" Visst märker man att dagarna blir längre och ljusare - underbart!

    Egentligen tror inte jag att skolklimatet är värre nu än det har varit tidigare när det gäller just mobbning. Det som har tillkommit och gjort tillvaron hemskare för eleverna är nätet med de möjligheter som det ger att vädra sitt hat mot andra. Där är barn och ungdomar så utlämnade så det verkar vi vuxna inte kunna fatta.

    SvaraRadera